Då fick vi lära oss en läxa. Att låta barn spela på iPad och åka upp och ner på serpentinvägar är ingen hit.
Evelin sa plötsligt att hon mådde dåligt, så vi stannade på första bästa ställe i en snäv nerförsbacke och tog ut henne om hon skulle kräkas. Hon väntade och försökte kräkas men kunde inte. William kunde dock det, men han var fortfarande inne i bilen. Åh hej och hå... nu blev det till att torka kräk från golv och säten. Som tur var så hade vi gott om papper och våtservetter så vi fick faktiskt bort i stort sett allt. Vi upplevde inte ens någon lukt efteråt på hela resan. Men den kvällen mailade jag och bokade invändig rekond av bilen tre dagar efter att vi skulle komma hem. Efter detta så fick barnen inte hålla i en iPad när vägen svängde för mycket.
En annan sak vi lärde oss när vi väl kom till Albertville var att 14 Juli är en speciell dag i Frankrike. Det är Bastille day, eller nationaldagen som vi kallar det. Stan var helt tom och öde. Inte en affär eller restaurang var öppen. Till slut hittade vi en restaurang som var öppen och där var det så mycket folk så vi fick vänta en evighet på vår mat. Stället var Brasserie de la Poste, under ett tak på en uteservering samtidigt som en störtskur bröt ut.
Vi åkte vidare och det här var den enda dagen som vi inte hade bokat något boende för. Jag ville att vi skulle hitta något mysigt ställe i bergen och det fick bli La Mayt i Vars. Det var tydligen det första skidhotellet i Vars och kvinnan som drev det var barnbarn till grundarna.